malin&kimm

Eller är det så att man också ständigt förföljs av stress, rädsla och svartsjuka? Jag är alltid rädd för att jag skrivit något till den jag tycker om som är ''too much'' att jag skrämmer iväg den.  Fast till en början går allting bra, allt flyter bara på. Men sen när man väl kommit till en punkt då det är antingen ett steg framåt mot målet som är ett förhållande, eller ett steg bakåt, till att bara känna vid varandras existens och kanske utbyta ett  formellt hej någon gång. Det är ju i detta stadie man berättar för sina vänner att man faktiskt inte är en bitterkärring som sitter och vill kasta sten på alla som är förälskade. Att man faktiskt själv börjat få känslor för någon.

Det är då det är kört för min del, då kör jag ner allt till botten. Kanske vore det enklare om jag skyllde på att man får så mycket press på sig just då man ''outat'' det till alla eller att jag har en trasig relation till min pappa som gör att jag verkligen inte tycker att jag förtjänar kärlek från någon av det motsatta könet. Eller också så väljer jag den svåra vägen, och skyller allt på mig själv. Det brukar också vara den sanna vägen.

För jag tror att alla människor på något sätt är rädda för att bli älskade på grund av sig själva, att få den där konstanta bekräftelsen på att du duger och att någon annan verkligen älskar dig för den du är, trots att du aldrig orkar diska eller älskar att gå runt i dom där fula byxorna hela helgen. Kanske är det så, att vi människor inte kan unna oss det längre. Att få känna kärlek och lycka, något som är så eftertraktat och eftersträvat men egentligen är så lätt att få men det är processen som får oss att skita i det hela, och skylla på något annat.

Jag hoppas iallafall att med detta inlägg, erkänna det för mig själv och kanske få någon annan att också förstå vart det ligger. För egentligen så vill  jag ju bli älskad, ha någon som säger att jag är superhet i mina trasiga mjukisar med håret åt alla håll. Någon som ler trots att jag säger att jag hatar honom för att han inte såg att jag klippt mig och skaffat slingor. Någon som pussar mig i pannan när vi ska sova, trots att jag stunden innan kastat allt hans mormors porslin på honom.

Nej fan, visst låter det där underbart? även fast det låter sjukt långt fram i tiden så kanske det händer om någon vecka? Kanske är det så att jag aldrig upplevt hur det egentligen ska vara, när det verkligen känns rätt. För precis just nu i detta tillfälle, så sitter jag här och är orolig över att mitt senaste sms till den jag gillar var alldeles för mycket och att han kommer fly fältet eller redan har flytt.

hur känner ni små bloggläsare?

/M