en låt
tänkte tipsa om den här låten med Paramore. Den är med i den gudomligt bra filmen Twilight, har ni inte sett den se den!
så lyssna och njut, känns bra att lyssna när man inte riktigt vet vart man står, känslomässigt med någon.
vad er er favorit låt när det kommer till heartbreak?
så lyssna och njut, känns bra att lyssna när man inte riktigt vet vart man står, känslomässigt med någon.
vad er er favorit låt när det kommer till heartbreak?
gott nytt år!
gott nytt år allihopa. Hoppas ni har haft ett härligt nyår?
Det jobbiga, med nyår är att alla ska ha dessa nyårslöften. Visst blir man stressig av det? Jag menar vissa som jag kallar för ''hardcore'' nyårslöften-människorna satsar på tunga nyårslöften, som att gå ner i vikt tills nästa jul, sluta röka, sluta äta fett och så vidare. Det är dom man ser på gymmet i januari, tränar skiten ur sig själva. Sen efter någon månad så börjar dom droppa av och helt plötsligt finns dom inte längre. Jag menar vad händer med er? Försvinner ni, eller byter ni gým eller vadå?
Om någon av er läser detta får ni gärna förklara för mig, jag dömer er inte eller något sånt. Bara nyfken helt enkelt. Tråkigt att nästa hord av dessa människor kommer nästa Januari då. Kanske blir jag en av dom, vem vet?
Jag och min kompis Sussi bestämde oss för att ha ett roligt nyårslöfte, som blir roligt att ta itu med ni vet? Man ska känna att, yes idag ska jag göra det mitt nyårslöfte handlar om. Det är då, man inte lägger ner eller tröttnar. För det är något man själv vill, helt enkelt. Vill du inte gå ner vikt, gå på gym, eller sluta röka klart att ni inte kommer att lyckas. Det var därför inte jag lovade något sådant, utan något väldigt roligt. Vad det är?
Det kan vi tala om en annan gång
Har ni några nyårslöften?
/M
Det jobbiga, med nyår är att alla ska ha dessa nyårslöften. Visst blir man stressig av det? Jag menar vissa som jag kallar för ''hardcore'' nyårslöften-människorna satsar på tunga nyårslöften, som att gå ner i vikt tills nästa jul, sluta röka, sluta äta fett och så vidare. Det är dom man ser på gymmet i januari, tränar skiten ur sig själva. Sen efter någon månad så börjar dom droppa av och helt plötsligt finns dom inte längre. Jag menar vad händer med er? Försvinner ni, eller byter ni gým eller vadå?
Om någon av er läser detta får ni gärna förklara för mig, jag dömer er inte eller något sånt. Bara nyfken helt enkelt. Tråkigt att nästa hord av dessa människor kommer nästa Januari då. Kanske blir jag en av dom, vem vet?
Jag och min kompis Sussi bestämde oss för att ha ett roligt nyårslöfte, som blir roligt att ta itu med ni vet? Man ska känna att, yes idag ska jag göra det mitt nyårslöfte handlar om. Det är då, man inte lägger ner eller tröttnar. För det är något man själv vill, helt enkelt. Vill du inte gå ner vikt, gå på gym, eller sluta röka klart att ni inte kommer att lyckas. Det var därför inte jag lovade något sådant, utan något väldigt roligt. Vad det är?
Det kan vi tala om en annan gång
Har ni några nyårslöften?
/M
lugna puckar....eller?
Alla har vi mött den någon gång, vi har kanske både hatat, älskat och velat haft den på samma gång. Vi alla eftersträvar att hitta någon som vi kan uppleva den eviga känslan av just denna sak. Vet ni vad jag pratar om? Jo såklart, kärleken. Och när väl den kommer, så blir man väl glad och upplever den där lyckan eller hur?
Eller är det så att man också ständigt förföljs av stress, rädsla och svartsjuka? Jag är alltid rädd för att jag skrivit något till den jag tycker om som är ''too much'' att jag skrämmer iväg den. Fast till en början går allting bra, allt flyter bara på. Men sen när man väl kommit till en punkt då det är antingen ett steg framåt mot målet som är ett förhållande, eller ett steg bakåt, till att bara känna vid varandras existens och kanske utbyta ett formellt hej någon gång. Det är ju i detta stadie man berättar för sina vänner att man faktiskt inte är en bitterkärring som sitter och vill kasta sten på alla som är förälskade. Att man faktiskt själv börjat få känslor för någon.
Det är då det är kört för min del, då kör jag ner allt till botten. Kanske vore det enklare om jag skyllde på att man får så mycket press på sig just då man ''outat'' det till alla eller att jag har en trasig relation till min pappa som gör att jag verkligen inte tycker att jag förtjänar kärlek från någon av det motsatta könet. Eller också så väljer jag den svåra vägen, och skyller allt på mig själv. Det brukar också vara den sanna vägen.
För jag tror att alla människor på något sätt är rädda för att bli älskade på grund av sig själva, att få den där konstanta bekräftelsen på att du duger och att någon annan verkligen älskar dig för den du är, trots att du aldrig orkar diska eller älskar att gå runt i dom där fula byxorna hela helgen. Kanske är det så, att vi människor inte kan unna oss det längre. Att få känna kärlek och lycka, något som är så eftertraktat och eftersträvat men egentligen är så lätt att få men det är processen som får oss att skita i det hela, och skylla på något annat.
Jag hoppas iallafall att med detta inlägg, erkänna det för mig själv och kanske få någon annan att också förstå vart det ligger. För egentligen så vill jag ju bli älskad, ha någon som säger att jag är superhet i mina trasiga mjukisar med håret åt alla håll. Någon som ler trots att jag säger att jag hatar honom för att han inte såg att jag klippt mig och skaffat slingor. Någon som pussar mig i pannan när vi ska sova, trots att jag stunden innan kastat allt hans mormors porslin på honom.
Nej fan, visst låter det där underbart? även fast det låter sjukt långt fram i tiden så kanske det händer om någon vecka? Kanske är det så att jag aldrig upplevt hur det egentligen ska vara, när det verkligen känns rätt. För precis just nu i detta tillfälle, så sitter jag här och är orolig över att mitt senaste sms till den jag gillar var alldeles för mycket och att han kommer fly fältet eller redan har flytt.
hur känner ni små bloggläsare?
/M
Du är vad du äter?
Jag ska erkänna, jag älskar du är vad du äter. Kanske för att det finns en tjusning i att se folk som är tjockare än sig själv? Fast är inte den serien lite överskattad? Jag menar, inte fan sitter Anna skipper och följer det hon själv predikar. Kanske är det därför man gillar att se på det, för att det är en sådan dubbelmoral att det blir humoristiskt.
Fast jag tycker att det borde finnas ett program som heter ''Du blir vad du äter'' för det stämmer väl? Jag menar, äter du nyttigt så speglar sig det på din kropp men om du bara äter massa onyttigt fett så blir du en fettklump. Så ser jag det. Men nu är det ju så, att jag själv röker, dricker, äter inte allt för nyttigt just nu. Så hur kommer det sig att jag tror att jag har rätten att sitta och predika i min blogg om att fetma är ett i-landsproblem eller att man blir som man äter?
Jo kära läsare (För det finns faktiskt några) det kallas för dubbelmoral. Många människor har någon slags dubbelmoral inom något ämne, och kanske är detta min. Det fina med det hela är, att ingen vet om att man har dubbelmoraler. Som en tjej jag stötte på. Hon tyckte att det var fåfängt att färga håret eller måla naglarna. För att hon sen sedan började tjata om att hon måste lägga in nya slingor, och att hon behövde fila naglarna. Många kommer nu säkert att tänka, att det hela handlar om hur man själv ser på det. Hon kanske tycker att det finns en hårfin gräns och att slinga håret samt fila naglarna inte ingick i det så kallade fåfängheten. Men som sagt, det är väl ändå en gråzon det. Finns mycket som är gråzoner
Som att lärare får fälla kommentarer om att man är dum i huvudet och inte kommer komma in på universitetet för att man är för blåst, detta anses okej att vissa skolor. Så ja gråzon it is. Kanske borde bli mitt nya favoritord eftersom jag använder det hela tiden?
Har ni någon dubbelmoral angående något, som ni tror att ingen annan vet?
skriv gärna en kommentar med den, så kommer ni få se hur lika vi alla människor är egentligen
Fan, kanske borde pigga upp mig själv lite med en chokladboll och återkomma med ett gladare inlägg? time will tell.
/M
Jonas Gardell
ville bara, en liten snabbis då nu när jag ändå inte har så mycket för mig, tipsa om Jonas Gardell.
Visste ni att han är en skitbra författare? Han är en inspirationskälla för mig på många vis och hans böcker griper verkligen tag i en. Jag personligen, har börjat gråta när jag läst några av hans böcker, då dom träffar rätt och känns i hjärtat.
De böcker, eller ja det är snarare en serie på tre böcker som jag gärna vill rekommendera är;
- En komikers uppväxt
- Ett ufo gör entré
- Jenny
sjukt bra böcker faktiskt, som jag önskar att fler hade läst då den serien även tar upp viktiga saker som mobbning, ensamhet och hur det är när man är annorlunda, kan väl bjuda på ett utdrag ur en komikers uppväxt lite kort;
''Man gör sig löjlig men kanske blir man älskad. Då är det värt det. Blir man inte älskad står man där. Och är löjlig''
ser ni? redan där är det känslosamt faktiskt
Har du någon bra bok, som du känner träffar riktigt rätt i hjärtat?
Visste ni att han är en skitbra författare? Han är en inspirationskälla för mig på många vis och hans böcker griper verkligen tag i en. Jag personligen, har börjat gråta när jag läst några av hans böcker, då dom träffar rätt och känns i hjärtat.
De böcker, eller ja det är snarare en serie på tre böcker som jag gärna vill rekommendera är;
- En komikers uppväxt
- Ett ufo gör entré
- Jenny
sjukt bra böcker faktiskt, som jag önskar att fler hade läst då den serien även tar upp viktiga saker som mobbning, ensamhet och hur det är när man är annorlunda, kan väl bjuda på ett utdrag ur en komikers uppväxt lite kort;
''Man gör sig löjlig men kanske blir man älskad. Då är det värt det. Blir man inte älskad står man där. Och är löjlig''
ser ni? redan där är det känslosamt faktiskt
Har du någon bra bok, som du känner träffar riktigt rätt i hjärtat?
sugar in the morning, sugar in the evening, sugar varenda dag..
Jahopp, nyss kommit hem från jobbet. Och som jag utlovade en liiiten presentation av mig själv då?
Jag är då Malin, en av de kloka hjärnorna bakom denna blogg (kanske även den smartaste? hehe, skämt åsido) är 18-år pigg och alert eller något. Är sjukt fäst vid isbjörnar vilket resulterar i att Kimm måste stå ut med mitt eviga tjat om hur de håller på och dör ut och blablabla.
nej..men det där var ganska tråkigt? vi kan väl prata om något mer roligt som typ pojkar? Jag är jättefäst vid en kille som vi kan säga är i den lite högre åldern men ändå beter sig som ett stort barn. Jag menar, hallå? Är det svårt att bestämma sig om man vill vara med någon eller inte, varför velar alltid killar och håller på? Som om de själva tror sig hålla i bollen, men knappast, för sist jag kollade så passade vi aldrig den till er!
Låter som en moraltant nu, kanske är meningen? Nej men, när ska de själva inse att dom klagar på oss hur vi håller på, men varför tänker de aldrig på att som man blir behandlat, har man behandlat någon?
Men iaf, någon där ute kanske undrar över rubriken? Men det är iallafall en låt som vi körde ganska ofta i sexan med vår musiklärare Bengan. Vet inte varför, men den har fastnat kvar. Kanske för att jag är sockerberoende? Eller för att jag helt enkelt diggar gamla barnsånger. hah jaja. men iaf.
Ingen av er har väl glömt att top model börjar imorgon?
jag själv har skrivit upp det i min kalender :)
puss /M
Jag är då Malin, en av de kloka hjärnorna bakom denna blogg (kanske även den smartaste? hehe, skämt åsido) är 18-år pigg och alert eller något. Är sjukt fäst vid isbjörnar vilket resulterar i att Kimm måste stå ut med mitt eviga tjat om hur de håller på och dör ut och blablabla.
nej..men det där var ganska tråkigt? vi kan väl prata om något mer roligt som typ pojkar? Jag är jättefäst vid en kille som vi kan säga är i den lite högre åldern men ändå beter sig som ett stort barn. Jag menar, hallå? Är det svårt att bestämma sig om man vill vara med någon eller inte, varför velar alltid killar och håller på? Som om de själva tror sig hålla i bollen, men knappast, för sist jag kollade så passade vi aldrig den till er!
Låter som en moraltant nu, kanske är meningen? Nej men, när ska de själva inse att dom klagar på oss hur vi håller på, men varför tänker de aldrig på att som man blir behandlat, har man behandlat någon?
Men iaf, någon där ute kanske undrar över rubriken? Men det är iallafall en låt som vi körde ganska ofta i sexan med vår musiklärare Bengan. Vet inte varför, men den har fastnat kvar. Kanske för att jag är sockerberoende? Eller för att jag helt enkelt diggar gamla barnsånger. hah jaja. men iaf.
Ingen av er har väl glömt att top model börjar imorgon?
jag själv har skrivit upp det i min kalender :)
puss /M
tjululu fuckers
Jag har fått ett återfall. Det hela uppenbarade sig igår när jag och min kära mor tillbringade kvällen tillsammans på sjukhuset. Och nej, det är inte för att jag vill klaga på att mitt knä är helt fucked up som jag skriver detta inlägg, utan saken är ju den att, jag är en junkie helt enkelt. Som när jag kollar på Grey's anatomy och får ett sug att bli läkare; jag vill också hjälpa patienter som kommer in med ett träd rakt igenom sig, eller äta hur många muffins jag vill utan att gå upp ett hekto. Nu förstår även jag att det inte är så i verkligheten, men tänk om?
Nej men åter till ämnet, igår när jag satt där och hade ett förtroligt mamma - dotter samtal om Mulle i min häst tidningen, kom det tillbaka, jag vill bli läkare igen. Få vara den som sköter röntgen istället för den som ligger där stel som en pinne. Har ni förresten tänkt på att läkaren/sjuksköterskan alltid ber en säga till om det gör för ont, och man svarar ''okej'' men inte fan säger man till när det gör ont iallafall? Måste vara något som handlar om vi som svenskar i allmänhet, vill inte visa oss svaga.
Men som sagt, grey's anatomy är inte det enda fallet för mina junkievanor. Även serien the hills har haft sitt spår i mig, till en viss del försökte jag till och med skapa lite dramatik i mitt liv så att det skulle kunna bli lite som deras. Lite smått patetiskt jag vet, men vad gör man inte? Den sista som tillhör är Heroes, hur coolt vore det inte att ha en superkraft? Som man dessutom hjälper världen med, det bleknar i jämförelse med att jag skänker pengar till Amnesty samt är isbjörnsfadder i nuläget. Om jag fick välja, så skulle jag nog vara som hon tjejen i serien, som läker sig själv grymt snabbt (notera att jag inte ens vet namnen, minnet mina kära vänner, minnet)
men åter till er kära läsare; är det någon som känner igen sig? Borde vi kanske starta ASJ (Anonyma Tvserie Junkies)?
och om ni fick välja; vilken tvserie vill du ha som liv, eller vilken superkraft?
återkommer lite senare, med kanske en presentation av mig? Inte för att jag är så rolig men anyways skolan kallar
puss /M
