isbjörnen
Som ni kanske märkt i tidningar och i nyheter så smälter isen här på jorden. Det kan verkas ganska ofarligt för oss människor, förutom att vissa länder kommer att täckas av vatten och att vi i Sverige inte heller kommer kunna bo här. Men har vi tänkt på att det inte bara är vi som drabbas? Att det finns fler vi delar jorden med, förutom med alla medmänniskor?
Jag talar såklart om djuren. Dom som får vårt ekosystem att fungera. De djuren som detta drabbar allra mest är isbjörnarna. Det är dom som har sina hem där vid antarktiskt. Nu för tiden så smälter isen för tidigt där och den kommer tillbaka för sent. Detta gör att isbjörnarna tvingas simma och simma tills de hittar is, vilket inte alltid är säkert att de gör. Och i sämsta fall drunknar de av trötthet när de tvingas ut i vattnet. Sedan att det inte finns tillräckligt med mat under dessa tider, gör att isbjörnen tvingas äta upp andra isbjörnsungar. Vilket kan verka groteskt , men som faktiskt är dagens sanning.
Vill vi verkligen att det ska sluta med att isbjörnarna blir utrotade? För jag menar, utan dom kommer hela ekosystemet att bli knäppt, för vem ska äta upp sälarna t.ex? som i sin tur äter fisken vilket gör att det blir alldeles för mycket fisk. Visst det kanske inte låter så illa, men vill vi verkligen ha en överproduktion som kan leda till fler sjukdomar?
Tycker det är synd att djuren ska behöva lida över vår egna ignorans. Det är inte som om djuren kan föra någon egen talan precis. Och sen när de gör allt för att skaffa mat vilket inkluderar att det kanske går så långt som att de går in i byar, så klagar vi och beskyller dom för att vara farliga. Det enda dom gör är att försöka överleva, som vilken varelse som helst.
Så tänk på det när ni är så kallade miljöbovar, det påverkar inte bara oss. Utan alla
/M
We love too fast, we hate too slow
I fredags drack jag, somnade klockan sex på morgonen.
I lördags drack jag, min inflyttningsfest, somnade klockan halv sex på morgonen.
Jag vet inte varför vi bråkar...
Men vi gör det mycket, och mycket på fyllan.
Det går inte att ändra på, för vi har försökt.
Så vad ska man göra när det blir för mycket?
Varför blir man beroende?
Av spel...
Av alkohol...
Av sex...
Min bror har varit "datanörd". Han var missbrukare, satt uppe till fem på morgonen och spelade. Pappa och mamma sa åt honom, men efter en stund hade det gått för långt och då kunde de inte göra något åt det.
Som tur är upptäcker de flesta de sociala livet. Nu har min bror flickvän, han går på fester, han sitter inte vid datorn jämt.
Men ändå... Han sitter För mycket vid datorn, och han blir socialt inkompetent.
Alkoholister är såna som ingen vill ha nåt att göra med. Såna som tigger pengar och luktar äckligt. Eller? Det finns ännu en kategori. Dem som jobbar, och dricker, kommer hem och dricker, har barn och dricker. Men ingen märker nåt. Hur ensam är man inte om man dricker sig berusad, umgås med människor, lagar mat, men ändå märker ingen något?
Jag vet inte varför man blir nymfoman, sexuellt överaktiv. De flesta som har fått prata om det efter tycker inte att det har varit roligt, och vet inte riktigt själva vad som har drivit dem. Man kan inte ha ett förhållande, för att oftast kräver man "för mycket" och blir väldigt påfrestande.
Varför är en del människor av högre rang? Och varför är dem så egenkära?
Mina plastsyskons pappa är vd för företaget BraData, om han ens är det. Han tjänar ungefär lika mycket som min pappa och min styvmamma gör tillsammans. Det är ändå inte jättemycket pengar. Men han vill ge sina barn vad dem vill ha, och han vill ha det nyaste och göra de tuffaste sakerna. För inte lång tid skulle han åka till Brasilien. Han sa det till alla, men hur många brydde sig? "Han kommer inte åka till Brasilien", och det gjorde han inte heller...
.Han tycker om att tro att han har mer pengar än han har, bete sig som att han har mer pengar än han har, och jag förstår inte varför man gör så mot till exempel sina egna barn...?
Puss på det!
Dear father, I need you! / Five Iron Frenzy
ett mycket bra 3rd wave skaband. :D Hear it.
Och jag känner att det inte har varit så lyckad.
Framgången blev lika med noll.
Heja!
Min jul har varit stressig och mysig. Jag har fått maassa julklappar, och firat den fyra gånger.
Nyår blev det bästa hittills, Baronbacken, Varberga, Stan. Hem.
Jag har flyttat ihop med min pojkvän, så nu är jag sambo. Pappa kom på att jag var stor igår, och ringde och sa att han tyckte det är läskigt för det betyder ju att han blir gammal. Haha. Och det är läskigt att bo själv. Så mycket ansvar!
Så blev han dessutom av med jobbet igår, inget han kunde hjälpa för com hem gav inte ut mer material, så de nya var tvugna att gå. Hoppas jag har kvar det bara, det får jag veta idag. Kontrakt eller sparken, och isf är vår lägenhet borta och vi får flytta hem till föräldrarna igen. >.<
Hoppas jag överlever...
Projektarbetet ska vara klart och redovisas om tre veckor så snälla hjälp!
en låt
tänkte tipsa om den här låten med Paramore. Den är med i den gudomligt bra filmen Twilight, har ni inte sett den se den!
så lyssna och njut, känns bra att lyssna när man inte riktigt vet vart man står, känslomässigt med någon.
vad er er favorit låt när det kommer till heartbreak?
så lyssna och njut, känns bra att lyssna när man inte riktigt vet vart man står, känslomässigt med någon.
vad er er favorit låt när det kommer till heartbreak?
gott nytt år!
gott nytt år allihopa. Hoppas ni har haft ett härligt nyår?
Det jobbiga, med nyår är att alla ska ha dessa nyårslöften. Visst blir man stressig av det? Jag menar vissa som jag kallar för ''hardcore'' nyårslöften-människorna satsar på tunga nyårslöften, som att gå ner i vikt tills nästa jul, sluta röka, sluta äta fett och så vidare. Det är dom man ser på gymmet i januari, tränar skiten ur sig själva. Sen efter någon månad så börjar dom droppa av och helt plötsligt finns dom inte längre. Jag menar vad händer med er? Försvinner ni, eller byter ni gým eller vadå?
Om någon av er läser detta får ni gärna förklara för mig, jag dömer er inte eller något sånt. Bara nyfken helt enkelt. Tråkigt att nästa hord av dessa människor kommer nästa Januari då. Kanske blir jag en av dom, vem vet?
Jag och min kompis Sussi bestämde oss för att ha ett roligt nyårslöfte, som blir roligt att ta itu med ni vet? Man ska känna att, yes idag ska jag göra det mitt nyårslöfte handlar om. Det är då, man inte lägger ner eller tröttnar. För det är något man själv vill, helt enkelt. Vill du inte gå ner vikt, gå på gym, eller sluta röka klart att ni inte kommer att lyckas. Det var därför inte jag lovade något sådant, utan något väldigt roligt. Vad det är?
Det kan vi tala om en annan gång
Har ni några nyårslöften?
/M
Det jobbiga, med nyår är att alla ska ha dessa nyårslöften. Visst blir man stressig av det? Jag menar vissa som jag kallar för ''hardcore'' nyårslöften-människorna satsar på tunga nyårslöften, som att gå ner i vikt tills nästa jul, sluta röka, sluta äta fett och så vidare. Det är dom man ser på gymmet i januari, tränar skiten ur sig själva. Sen efter någon månad så börjar dom droppa av och helt plötsligt finns dom inte längre. Jag menar vad händer med er? Försvinner ni, eller byter ni gým eller vadå?
Om någon av er läser detta får ni gärna förklara för mig, jag dömer er inte eller något sånt. Bara nyfken helt enkelt. Tråkigt att nästa hord av dessa människor kommer nästa Januari då. Kanske blir jag en av dom, vem vet?
Jag och min kompis Sussi bestämde oss för att ha ett roligt nyårslöfte, som blir roligt att ta itu med ni vet? Man ska känna att, yes idag ska jag göra det mitt nyårslöfte handlar om. Det är då, man inte lägger ner eller tröttnar. För det är något man själv vill, helt enkelt. Vill du inte gå ner vikt, gå på gym, eller sluta röka klart att ni inte kommer att lyckas. Det var därför inte jag lovade något sådant, utan något väldigt roligt. Vad det är?
Det kan vi tala om en annan gång
Har ni några nyårslöften?
/M
Det känns ...
Det känns inte som att detta projektarbete går så bra.
Vi har trots allt kollat upp allt som går att kolla upp, eller?
Kan ni ge oss tips?Jag är lite orolig. Jag vill helst ha i alla fall Godkänt på detta.
Läs mer, säg vad vi ska göra för att det ska bli bättre.
Haha, nu låter jag lite desperat och det kanske jag är, så över till lite mer vardagliga saker.
Jag ska på bröllop i helgen, det är min kusin som ska gifta sig.
Detta ska filmas av teve, så pappa och Kerstin är redan där och hjälper till. (Detta kommer gå på teve i mars).
Min klänning har inte kommit än! Jag vet inte vad jag ska göra. Tydligen ska den skickas från Thailand så det tar massa veckor att få den.
Borde inte det stå på sidan när man skickar efter den?!! Förbannad blir jag!
Så nu är det förstört,och risken för att jag inte har någon bil att åka dit med finns också. HEJA!
Så over and out, nu ska jag försöka se till så att jag inte hamnar efter nå mer.
Tills dess: berätta vad NI tycker om att läsa om.
lugna puckar....eller?
Alla har vi mött den någon gång, vi har kanske både hatat, älskat och velat haft den på samma gång. Vi alla eftersträvar att hitta någon som vi kan uppleva den eviga känslan av just denna sak. Vet ni vad jag pratar om? Jo såklart, kärleken. Och när väl den kommer, så blir man väl glad och upplever den där lyckan eller hur?
Eller är det så att man också ständigt förföljs av stress, rädsla och svartsjuka? Jag är alltid rädd för att jag skrivit något till den jag tycker om som är ''too much'' att jag skrämmer iväg den. Fast till en början går allting bra, allt flyter bara på. Men sen när man väl kommit till en punkt då det är antingen ett steg framåt mot målet som är ett förhållande, eller ett steg bakåt, till att bara känna vid varandras existens och kanske utbyta ett formellt hej någon gång. Det är ju i detta stadie man berättar för sina vänner att man faktiskt inte är en bitterkärring som sitter och vill kasta sten på alla som är förälskade. Att man faktiskt själv börjat få känslor för någon.
Det är då det är kört för min del, då kör jag ner allt till botten. Kanske vore det enklare om jag skyllde på att man får så mycket press på sig just då man ''outat'' det till alla eller att jag har en trasig relation till min pappa som gör att jag verkligen inte tycker att jag förtjänar kärlek från någon av det motsatta könet. Eller också så väljer jag den svåra vägen, och skyller allt på mig själv. Det brukar också vara den sanna vägen.
För jag tror att alla människor på något sätt är rädda för att bli älskade på grund av sig själva, att få den där konstanta bekräftelsen på att du duger och att någon annan verkligen älskar dig för den du är, trots att du aldrig orkar diska eller älskar att gå runt i dom där fula byxorna hela helgen. Kanske är det så, att vi människor inte kan unna oss det längre. Att få känna kärlek och lycka, något som är så eftertraktat och eftersträvat men egentligen är så lätt att få men det är processen som får oss att skita i det hela, och skylla på något annat.
Jag hoppas iallafall att med detta inlägg, erkänna det för mig själv och kanske få någon annan att också förstå vart det ligger. För egentligen så vill jag ju bli älskad, ha någon som säger att jag är superhet i mina trasiga mjukisar med håret åt alla håll. Någon som ler trots att jag säger att jag hatar honom för att han inte såg att jag klippt mig och skaffat slingor. Någon som pussar mig i pannan när vi ska sova, trots att jag stunden innan kastat allt hans mormors porslin på honom.
Nej fan, visst låter det där underbart? även fast det låter sjukt långt fram i tiden så kanske det händer om någon vecka? Kanske är det så att jag aldrig upplevt hur det egentligen ska vara, när det verkligen känns rätt. För precis just nu i detta tillfälle, så sitter jag här och är orolig över att mitt senaste sms till den jag gillar var alldeles för mycket och att han kommer fly fältet eller redan har flytt.
hur känner ni små bloggläsare?
/M
How to do with your future?
Hur många är det som har det klart för sig undrar jag?
Min kusin tex: hon skulle bli skådespelerska, nu går hon i turistskola.
Eller min andra kusin: Han gick grislinjen och nu är han snickare.
Jag vet att jag valde media, men vill bli svetsare. Pengar är alltid problemet.
Pengar, pengar, pengar, varför kan inte jag få vinna på lotto?
Varför kan inte min pappa vara rik?
För att han har kronofogden efter sig...
Vad gör man på helgerna?
Jag drack ingenting för att 305,50 kronor hade försvunnit från mitt konto.
S:A RESERVERAT BELOPP FÖR UTTAG/KÖP
Visst, så kan det bli om man handlar på kort, men vilket pucko som har 400 kr kvar på kontot, köper något för 300 på kortet?
När jag kom hem och studerade föregående kontoutdrag såg jag att det stod exakt samma sak på varenda ett, med olika summor varje gång, för pengar jag vet att jag inte har handlat för på kortet, och som jag inte kan hitta ett kvitto på.
Datum finns det i inte heller, och det står inte vart pengarna har gått på kontoutdragen som är efter heller.
Idag stod det: 175 kr reserverat, och jag såg inte en skymt av de där 305,50 kronorna som skulle ha försvunnit i fredags.
Tar någon pengar från mitt konto?
Handlar jag saker i sömnen?
Är jag schizofren?
Vadfan händer?!
Hata hets!
"Hets mot folkgrupp" påstår polisen att jag håller på med.
Jag och mina polare, pga vår klädsel.
Hetsdagen som jag var med om i fredags var extremt pissjobbig.
Det var ju en helt okej skoldag, och jag skulle åka tåget hem 13.31 från Södra för att hinna hem innan jag skulle åka buss till Linde och tatuera mig.
Så jag står och har precis fått ut kvittot, och ser att folk börjar gå av plattformen.
"Vafan?" tänker jag, tar mitt kvitto fort o ser sedan att det är mitt tåg som står där.
"FAN!", och det åker.
Men det går inte från Centralen förrän runt 40, tänker jag och springer hela vägen dit, samtidigt som jag försöker prata lugnt och sansat med min pojkvän för att förklara att jag har missat tåget men försöker springa till Centralen.
Centralen kommer jag till exakt 40 o springer hela vägen längst plattformen. Tåget går 42 hinner jag precis se innan jag springer ned för trapporna, och nere i trappan försvinner tåget från tavlan precis när jag springer förbi. Tåget åker när jag springer upp för sista trappan.
Andfådd och jävligt förbannad informerar jag min pojkvän om läget, och får lov att ta bussen som jag skulle tagit hemifrån.
Så jävla roligt. Svettig, mitt smink rinner, och min kjol sprack när jag sprang. Mat har jag inte hunnit äta, och allt detta bara för att jag var tvungen att gå på toa i skolan. Dödsirriterad på mig själv!
Iaf, jag får en säkerhetsnål i röven och hinner precis upp i lägenheten och ta på mig en skjorta innan bussen kommer. Bussen är framme i linde två minuter innan jag ska vara vid studion, men jag hinner.
Smärtan att tatuera nyckelbenen är inte trevlig, jag har förut sagt att det känns ungefär som att bli riven av en katt, då kändes det som att någon eldade på min hals, men det var värt det. Det är det alltid.
En kompis undrar även om jag och Krull vill komma in till stan och supa samma kväll. Senare får vi reda på att det inte blir så, men då hör Harald av sig istället, och undrar om vi ska med till Mitt andra. En kvart innan bolaget stänger får Krull springa iväg och köpa öl som vi ska dricka på bussen, och stackars Benny får hetstatuera mitt deathskullcherry eftersom det har kommit nya kunder som har tid kl. 6. Vad ska man ta sig till?
Resten av kvällen hetsar vi genom staden, Jonte är på pasta och tar flera timmar på sig att gå till Mitt andra. Fast det var ju onödigt eftersom vi hamnade på pasta iaf, och bara för att min tatuering gick på 700, mycket mindre n jag trodde, så tyckte jag att jag kunde lägga ut pengar på massa öl till mig och Pojkvännen.^^
Lördagen
Det var ju onödigt att åka hem den natten, eftersom att vi åkte in klockan tre på eftermiddagen i lla fall.
Vi stressade efter alkohol, eftersom bolaget hade stängt, men till slut påstod Harald och Jonte att vi skulle få två 70's vin för 50 spänn, det var ju najs.
Från Jonte gick vi, till Hertig Karls, till Gurkan i Markbacken, det var en bit, och det jävla vinet var rött och äckligt!
Värdelös kväll som slutade med störningsjouren och bråk.
Men tack vare en liten ängel löste sig allt, och jag har nu kommit på en sak. :)
Men det får vara osagt sålänge!
xxo
Ooh, what a beautiful day!
Varför? För att jag ska gadda mig idag! :D
Dags för bröstet den här gången, samt att få mitt vänstra deathskullcherry ifyllt. Det blir najs. Bild kan ni ju få se sen också.^^
Vi har inte bloggat så mycket denna vecka, det har varit fullt upp med skolan tror jag, i alla fall för min del, och än en gång kan jag ju informera er om attt jag faktiskt inte har någon dator hemma. Jävligt dåligt, jag vet, men jag tror att det kommer fixa sig snart, bara jag får tag på ett riktigt jobb. :P
Anyway, i veckan har jag faktiskt varit och hälsat på min käre far, och provkört min blivande bil. Tyvärr går den bara på tre och en halv cylindrar, och det är hål i grenröret, men det skulle tydligen Benny fixa på måndag. :) Sedan är det även mycket rost på den och dragkroken måste bort på grund av det, men det är en bil, och den är körbar, och den är min. :) Efter andra besiktningen är det bara att lacka den och köra! Nog för att den inte har någon servo, men det märks ju bara när man ska backa så det är inga problem.
Jag har även tyckt synd om mig för att jag är så fruktansvärt sjuk, och fått min baseballharrington, och min piké. Men där skedde ett litet missöde, jag hade beställt en piké i strl XS, färg röd, men hemskickat fick jag en vit piké i strl L, HELT FEL WOLFHOUND! Så jag hoppas att det fixar sig, skickade iväg ett klagomail. xD
Nu har vi engelska, vi ska skriva skräckhistorier men eftersom jag har så fantastiskt många böcker med bra skräckhistorier hemma så kan jag ju lika gärna ta en från dem, eller? Har du en bra skräckhistoria? Skräck är min favorit, både i litterärform, på film eller framför en brasa :D (Inte för att jag någonsin sitter framför en brasa, det är väl ändå en amerikansk tradition), men alla former av skräck, det är min passion, strax efter tatueringar.
Är inte det en underbar konst?
Är inte kroppen en duk som bara väntar på att fyllas?
Det tycker fan jag, bara man vet vad man vill ha så är det ju inget man ska vänta på. Det står ju oftast för olika grejor, det är därför jag tycker att tribaler är så jävla värdelösa, vad kan de ha för betydelse liksom?
Nu måste jag däremot springa till tåget så jag kan pussa lite på min pojkvän innan jag ska iväg o gaddas.
xxo!
Du är vad du äter?
Jag ska erkänna, jag älskar du är vad du äter. Kanske för att det finns en tjusning i att se folk som är tjockare än sig själv? Fast är inte den serien lite överskattad? Jag menar, inte fan sitter Anna skipper och följer det hon själv predikar. Kanske är det därför man gillar att se på det, för att det är en sådan dubbelmoral att det blir humoristiskt.
Fast jag tycker att det borde finnas ett program som heter ''Du blir vad du äter'' för det stämmer väl? Jag menar, äter du nyttigt så speglar sig det på din kropp men om du bara äter massa onyttigt fett så blir du en fettklump. Så ser jag det. Men nu är det ju så, att jag själv röker, dricker, äter inte allt för nyttigt just nu. Så hur kommer det sig att jag tror att jag har rätten att sitta och predika i min blogg om att fetma är ett i-landsproblem eller att man blir som man äter?
Jo kära läsare (För det finns faktiskt några) det kallas för dubbelmoral. Många människor har någon slags dubbelmoral inom något ämne, och kanske är detta min. Det fina med det hela är, att ingen vet om att man har dubbelmoraler. Som en tjej jag stötte på. Hon tyckte att det var fåfängt att färga håret eller måla naglarna. För att hon sen sedan började tjata om att hon måste lägga in nya slingor, och att hon behövde fila naglarna. Många kommer nu säkert att tänka, att det hela handlar om hur man själv ser på det. Hon kanske tycker att det finns en hårfin gräns och att slinga håret samt fila naglarna inte ingick i det så kallade fåfängheten. Men som sagt, det är väl ändå en gråzon det. Finns mycket som är gråzoner
Som att lärare får fälla kommentarer om att man är dum i huvudet och inte kommer komma in på universitetet för att man är för blåst, detta anses okej att vissa skolor. Så ja gråzon it is. Kanske borde bli mitt nya favoritord eftersom jag använder det hela tiden?
Har ni någon dubbelmoral angående något, som ni tror att ingen annan vet?
skriv gärna en kommentar med den, så kommer ni få se hur lika vi alla människor är egentligen
Fan, kanske borde pigga upp mig själv lite med en chokladboll och återkomma med ett gladare inlägg? time will tell.
/M
"In the mood"
Den låten är så fruktansvärt bra!
Bilen han har i musikvideon är snygg somfan också.
Fast jag kommer inte ihåg vad han heter just nu. :P Men iaf! Morsan vet vad den heter.
Vi har nyss redovisat vår flyer för röda korset, det gick... någorlunda bra, har nog gjort bättre jobb i mitt liv men just nu är jag så fruktansvärt trött på allt som har med skolan att göra så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Fly landet eller?
Nej men vad ska man göra när man är så skoltrött så att resten av livet blir lidande?
Latin då, vadfan är det för språk? Nu har vi varit på det två gånger, och det suger fortfarande. Jag vill inte vara nörd, det är ju alla andra i den klassen, vadfan är grejen? Mode med det eller?
Så alla geeks, tell me! Varför vill ni vara så oerhört fula? Strävar ni efter det? Och hur orkar man vara en plugghäst? Det är frågorna jag ger er idag.
Right, nu fick jag ett päron också. Det var ju fint.
Och obs:a att jag inte kan blogga lika mycket som Malin, eftersom jag inte har någon dator hemma, men jag är fan värd att kommentera iaf, för I am Kimm the King, så det så! Och jag är trevlig somfan. ;)
xxo!
Mediavärlden, en diktatur?
Jaha sitter här i skolan och har svenska B när jag började fundera på; Vem bestämmer vem som är fin eller ful och vad är normalt?
I alla år som vi funnits på jorden, eller ja åtminstone tills vi var en civilisation har folk fått höra att de antingen är fina eller fula. Vem är det som bestämmer detta egentligen? För en person kanske är ful i någons ögon, medan dem är alldeles perfekta i någon annans. Hur kommer detta sig, vad är det som får folk att ens använda dessa ord eller varför tar folk åt sig? Kan det vara så att det är mediavärldens fel, att det är vad dom tycker är snyggt, vackert, fint eller perfekt som är mallen vi människor går efter? Och allt annat som de inte nämner som okej, är fult, otäckt, äckligt, tjockt. Många kanske inte tänker på det, men det är nästan som om vi alla blir hjärntvättade av allt vi ser på tv, läser i tidningar.
Jag kan till viss del erkänna, att jag också har blivit lite hjärntvättad dock har jag börjat förstå det nu. kanske borde vi alla börja tänka för egen kraft istället för att bara följa strömmen. Kan det vara så att vi i denna moderna tid, glömt att man kan ha egna tankar samt åsikter. Har vi alla gått och blivit grottmänniskor igen, och glömt att även vi kan tänka själva?
Det är som svartsjuka, eller hur vi älskar att gotta oss åt kändistidningar. Jag tror att vi människor, försöker fly vardagen och älskar att läsa skvaller där den och den kändisen gjort slut, eller någon varit otrogen. För det visar att även deras liv kan suga ibland. Eller kan det också vara så att vi vill leva deras liv istället och att de få minuter vi ägnar oss åt att läsa tidningar, får oss att glömma det gråa i vårt egna? Kanske är det de dom behöver för att klara av vardagen, som tillexempel vissa blir troende för att de behöver något att tro på för att inte längre vara rädda.
Mediavärlden är som en gråzon helt enkelt, det finns lagar men dom är suddiga.
Kan det vara så att mediavärlden är vår moderna tids svar på hitler?
eller är det bra att ha riktlinjer för vad allt klassas som?
/M
Jonas Gardell
ville bara, en liten snabbis då nu när jag ändå inte har så mycket för mig, tipsa om Jonas Gardell.
Visste ni att han är en skitbra författare? Han är en inspirationskälla för mig på många vis och hans böcker griper verkligen tag i en. Jag personligen, har börjat gråta när jag läst några av hans böcker, då dom träffar rätt och känns i hjärtat.
De böcker, eller ja det är snarare en serie på tre böcker som jag gärna vill rekommendera är;
- En komikers uppväxt
- Ett ufo gör entré
- Jenny
sjukt bra böcker faktiskt, som jag önskar att fler hade läst då den serien även tar upp viktiga saker som mobbning, ensamhet och hur det är när man är annorlunda, kan väl bjuda på ett utdrag ur en komikers uppväxt lite kort;
''Man gör sig löjlig men kanske blir man älskad. Då är det värt det. Blir man inte älskad står man där. Och är löjlig''
ser ni? redan där är det känslosamt faktiskt
Har du någon bra bok, som du känner träffar riktigt rätt i hjärtat?
Visste ni att han är en skitbra författare? Han är en inspirationskälla för mig på många vis och hans böcker griper verkligen tag i en. Jag personligen, har börjat gråta när jag läst några av hans böcker, då dom träffar rätt och känns i hjärtat.
De böcker, eller ja det är snarare en serie på tre böcker som jag gärna vill rekommendera är;
- En komikers uppväxt
- Ett ufo gör entré
- Jenny
sjukt bra böcker faktiskt, som jag önskar att fler hade läst då den serien även tar upp viktiga saker som mobbning, ensamhet och hur det är när man är annorlunda, kan väl bjuda på ett utdrag ur en komikers uppväxt lite kort;
''Man gör sig löjlig men kanske blir man älskad. Då är det värt det. Blir man inte älskad står man där. Och är löjlig''
ser ni? redan där är det känslosamt faktiskt
Har du någon bra bok, som du känner träffar riktigt rätt i hjärtat?
Övervikt, ett stort problem eller i-landsproblem?
det är många som klagar över fetma, och att de är överviktiga. Men är detta verkligen ett problem? eller är det vi som överdriver istället för att rikta in oss på att kanske vara lyckliga istället? Många människor här i världen som tillexempel i Afrika har det motsatta, där är det så smala att deras magar sväller. Borde vi inte vara lyckliga över att vi här i Sverige kan äta oss mätta eller hur mycket vi vill, istället för att följa alla idealen eller sky några kilo för mycket, som pesten?
Många påstår att killar exempelvis bara vill ha skinn och ben på tjejer, men stämmer verkligen det? Vart har dessa människor funnit sin fakta, genom några pubertala tonåringar som nyss lärt sig vad tjejer är? Kan det kanske vara så att både tjejer samt killar blir hjärntvättade i medievärlden idag? Att vi tjejer ska vara så smala som möjligt, samt att killar ska finna det attraherande?
Eller är det så att övervikt är ett problem? Visst det är ett hälsoproblem inom många aspekter samt att det kan vara dödligt. Leder kan ge vika om det är för mycket vikt och så vidare. Men som sagt, nu pratar jag om några kilon för mycket som inte skadat någon, vad hände liksom med att träna någon gång i veckan, äta som man vill och vara lycklig?
Kan det vara så att vi människor flyr ifrån lyckan då vi inte riktigt vet längre vad det innebär, utan antingen strävar efter den hela livet för att inse när de blir äldre, att lyckan alltid varit där i form av kanske en nära vän, en partner eller varför inte just ett djur?
Jag tycker att vi borde släppa all denna stress och istället tänka på de som har problem egentligen, dom som inte kan äta sig mätta. Tror ni de skulle klaga över att benen känns dallriga, fast de egentligen är fasta? Helt enkelt, var glad för den du är, alla kan inte följa en mall som någon bögig fransk tönt hittat på som inte ens förstår sig på hur en kvinnokropp fungerar.
För stress om sin vikt, leder till ätstörningar och då blir man väl inte heller lycklig? Och ni vet ju vad de säger, man kan inte älska någon annan förrän man kan lära sig att älska sig själv. Så börja älska er själva istället för den ni aldrig kommer bli, hur länge i livet ni än strävar. Så tjock, smal, lång eller kort - ni är vackra som ni är.
Är jag helt ute och cyklar nu, eller är det någon liten sate som faktiskt tycker likadant som jag?
Kommentera gärna om era tankar och åsikter, eller kontakta mig Malin på ; [email protected]
/M
